Kan jag inte få säga upp mitt liv?
Varje dag så händer det något, ngt som får mig att bara vilja lägga mig i sängen och gömma mig under täcket.
Jag bryter ihop flera gånger nästan varje dag.
Jag är stressad hela tiden inför framtiden.
Jag pallar ingenting längre, vill bara ge upp i allting.
Sluta alla kurser, alla aktiviteter, allting.
Jag vill inte bli vuxen, flytta hemifrån, jag vill inte starta ett helt nytt liv där jag måste börja om helt från början igen.

Alla bara försvinner.... Ingen finns kvar.
Var finns ni?
Alla ni som fanns där för mig, när jag bara satt hemma och inte hade någonstans att ta vägen, när jag inte hade något liv alls.
Ni som fanns där och pratade med mig, för att ni faktiskt gillade mig för den jag är?
Kanske är det inte ni som försvunnit, utan jag...
Jag vet juh inte vem jag är längre, så varför skulle det inte vara så?

Folk liknar livet med en berg-och-dal-bana, det går upp och det går ner.
Men om man ska likna mitt liv med en berg-och-dal-bana, så som det är nu, så ramlar jag ur vagnen varje gång den är påväg upp.


Detta la jag däremot till efteråt (och finns bara här på bloggen)

 Tack och lov så fångar en annan vagn upp en där nere, fast det visar sig i slutändan inte vara så bra ändå, för den vagnen snurrar en runt uppochner, och man kastas hit och dit.
Fast den delen av berg-och-dal-banan är jag inte med om så hemskt ofta. (tack-gode-gud-för-det)